För några timmar sedan så röstades det fram en ny ordförande. Min gode vän Gabriel fick förtroendet att ta över klubban som jag själv axlat i tre år som ordförande. Efter fem år i styrelsen känner jag även att jag har gjort mitt. Jag inte bara gissar utan jag vet också att det finns de som är trötta på mig, samtidigt som jag vet att det är andra som kommer sakna mig. Någonstans inser jag att man är inte mer än en kugge i den stora maskinen. Man går in och gör ett jobb och sedan kliver man av. Jag har insett nu så här när det faktiskt har hunnit rinna av mina axlar att det är dags att lämna. Det är med flera känslor som jag lämnar detta, i och med att jag har valt att göra det helt och hållet så blir det lite som att klippa rakt av. Det finns så mycket som jag kommer sakna, framför allt alla de som funnits med i alla sammanhang. Jag inser så klart att de flesta av dem kommer jag inte att träffa igen. Men det finns så klart två sidor av det. Det finns även många saker som jag helt ärligt blivit så fruktansvärt trött på och näst intill grämt mig över att ha behövt ta tag i.
I slutändan är det ändå det positiva som kommer fram och det är lite med gråten i halsen som jag kanske för tionde gången på bara några timmar inser att det faktiskt inte är jag som är ordförande längre. Det har varit en fantastisk tid att få vara med och att ha fått ha ett så stort förtroende. Jag vill tacka alla de som både stått ut med mig och de som har gett mig otroligt mycket på väldigt många sätt.
Jag saknar ord som skulle kunna beskriva detta på det sätt som jag verkligen känner inför det och jag lämnar det som det är. Svenska Kyrkans Unga kommer alltid att finnas med i mitt liv och alla de vänner som jag har vet jag inte hur jag hade klarat mig utan. Svenska Kyrkans Unga är ett sammanhang som inte bara burit min kristna tro till stor del utan också min umgängeskrets. Det som jag känner mest för är min lokalavdelning SKUJ som förmodligen är det närmsta ett andra hem jag kan komma.
Det finns en lång historia som jag skulle kunna berätta men då skulle jag behöva skriva i timmar. När jag var liten så var sport det som jag tyckte var det roligaste. När jag har sex år fick jag en höftsjukdom som gjorde det omöjligt för mig att fortsätta att utöva sport som innebar fysisk aktivitet. Lite kort kan sägas att jag i princip konstant hoppade på kryckor under 3 års tid samt att jag i flera år efteråt fick ta till dem då och då. Upp till ungefär 13-14 års ålder fick jag sätta i mig värktabletter i stort sett varje dag under vintern då det var snö, det var för påfrestande att gå. Med en kapacitet att kunna gå runt 2 kilometer men ändå bli sängliggande under timmar dagen efter så var det helt enkelt inte möjligt för mig att göra det som jag drömt om när jag var liten. Jag har under mina tidigare tonår gråtit floder över att jag hindrats men detta vände väldigt snabbt 1995 när det var dags att konfirmeras. Jag var då aktiv i Dalvikskyrkan och det var då jag bodde på Sveahäll. Men jag hamnade ändå av olika anledningar i Vildmarksgruppen i Sofia församling nere i stan i Jönköping. Hade inte det hänt så...jag kan inte ens föreställa mig det minsta vad jag skulle varit eller gjort idag. Tiden då jag känt mig hindrad vände väldigt snabbt till att jag hamnade i ett sammanhang där jag hörde hemma.
Som ni kanske förstår så har Svenska Kyrkans Unga verkligen blivit en oerhört stor del av mitt liv. Jag kan inte beskriva för det är så mycket och det skulle nog bara bli fånigt om jag försökte.
Det största tacket jag förmodligen någonsin har framfört går till alla er inom Svenska Kyrkans Unga som gjort mitt liv till verklighet. Jag vill speciellt tacka SKUJ och alla de personer som genom året båda tagit hand om mig och varit mina vänner. Sedan jag började "hänga" på SKUJ har varenda en försvunnit, förutom Tojje då, och det finns så många som betytt så mycket!
En vacker vårdag i Dörby församling, starx utanför Kalmar