Herr Lindbloms känsla för snö

Himlen består av ett lock av moln, marken är kanske den näst tråkigaste syn man kan se en decemberdag, endast slask vore värre. Den elfte december är i alla fall jag van vid att vakna upp till snöfall och en sol som får kristallerna att gnistra. Annat är det är i Skåne och Lund, jag är van vid det nu även att jag inte vill erkänna det. Jag brukar ofta skämta precis som min morfar gjorde när han levde: "Bara jag slipper skotta". Men jag inser mer o mer varje år att det är snö jag längtar efter, kanske till och med mer än vad jag ofta längtar till sommaren. Det är märkligt hur vädret kan få en att vakna. Att vakna i ett småkallt rum under ett varmt täcke, adventsstjärnan lyser i fönstret och lyser upp de tunga snöflingorna som trotsar vinden genom att fall med en bestämd riktning neråt. Ni vet sådana snöflingor som gör att det lägger sig på marken. På mindre än en timme så ligger det ett snötäcke på gräsmattan. Det är sådant som får mig att vilja gå ut, faktiskt hellre än en varm sommardag.

Det är precis den känslan jag inte fick när jag vaknade idag, märkligt vad faktorer kan påverka ens humör. Jag argumenterade tidigare om utbrändhet, har funderat på senaste om jag själv har ramlat åt det hållet med tanke på igår. Jag säger inte att alla som säger sig vara utbrända babblar strunt, jag negligerar ej heller den forskning som finns om ämnet. Däremot är jag rätt så övertygad om, i alla fall när det gäller mig, att inställning och utomliggande faktorer verkligen kan påverka ens prestation och välmående. Just nu står jag inför ett litet avgörande, ska jag ta tag i plugget mer än jag känner för just nu eller ska jag slukas av min känsla och ligga i soffan och ömka mig. Nä, jag ska försöka måla upp bilden av att vakna julaftons morgon hemma hos mamma och pappa under ett varmt täcke, snön faller tungt och solen får snökristallerna att gnistra. Kryper ut ur sängen, trappan ner och hälsar godmorgon till hunden (mammas o pappas hund kan inte gå i trappor för han är för stor). Julmorgonskramen med familjen är förmodligen de bästa av kramar och näst intill heliga. Är det inte detta vi alla längtar till någonstans...

Jag brukar även motivera mig med att "att vänta är att förbereda sig" vilket ofta får mig att inse att varje dag är en gåva från Gud. Det gäller att inte göra dagen man längtar till helig utan vägen dit, så är det i alla fall för mig.